Hunden, vargen och myterna

ARTIKEL

Vår historia med hundar är minst sagt gedigen. Arkeologiska utgrävningar har funnit benrester från domesticerade hundar från så långt som 14 000 år tillbaka i tiden, och då utvecklingen från varg till hund tagit mycket lång tid, har forskningsstudier fastställt separationen från vargen till mellan 25 000 och 100 000 år sedan. Vidare har utgrävningar funnit domesticerade hundar som begravts tillsammans med sina husbönder så tidigt som för 12 000 år sedan. Etologen Per Jensen skriver i sin bok Hunden som skäms om en grav i Israel från samma tid, där en kvinna begravts tillsammans med sin hundvalp. Hon ligger i fosterställning och valpen är placerad i hennes famn, vilket tyder på att de hade en nära relation som sträckte sig långt förbi enbart sällskap eller hjälpreda. Detta arkeologiska fynd kunde fastställa att hunden var en familjemedlem medan vi fortfarande var jägare och samlare; tusentals år innan jordbrukssamhället utvecklats, och långt innan andra djur som får, getter och kor blivit domesticerade.

Med denna vetskap i ryggen är det inte så konstigt att hunden har utvecklat ett språk för att förstå och bli förstådda av oss. Hunden är visserligen en ättling till vargen, men dess språk skiljer sig också från de vilda förfädernas. Efter tusentals år i symbios med oss människor har hunden lärt sig att vi ger den mat, vatten och skydd, men att vi också fungerar som flockmedlem, lekkamrat och ständig följeslagare. Genom att finslipa och anpassa de signaler som vargen använder i sin flock, har hunden blivit en egen art med en språklig förmåga som, likt inget annat djur, kan läsa och förstå en människas ansiktsuttryck och kroppsspråk.

"De kommunicerar alla med oss människor på samma sätt"

Vidare är hundens språk universellt; vare sig hunden är avlad till skydd, jakt, vallning eller sällskap är språket lika oavsett ras. Alla valpar slickar sin mamma i mungiporna för att be om mat, alla hundar viftar på svansen när de är glada (eller upprörda – mer om detta senare). Med tanke på den oerhörda variationen i storlek, utseende och rasegenskaper är det verkligen anmärkningsvärt att en mexikansk chihuahua använder samma språk som en grönländsk fårhund eller en kinesisk nakenhund. Och kanske viktigast av allt – de kommunicerar alla med oss människor på samma sätt, oavsett vilka vi är och var vi kommer ifrån.

Myter om kroppsspråk
Ett tydligt exempel på hundens förmåga att läsa oss finner vi i myten om att inte stirra en hund i ögonen. Troligtvis kommer denna uppfattning från vargen, där oavbruten ögonkontakt kan fungera som en hotfull signal. Hos hunden är funktionen med ögonkontakt i stället densamma som hos människan – kontaktsökande och undersökande. Precis som en människa gör, läser hunden en kombination av blick, minspel och ansiktsuttryck för att få en bild av hur du mår och vad du vill. Att möta din hunds blick är alltså varken farligt eller provocerande; det fungerar i stället som en brobyggare mellan två arter och förstärker förståelsen för varandra.

En annan myt är den om en viftande svans. Även den som inte är hundvan vet förmodligen att en viftande svans betyder glädje. Det kan visserligen vara sant, men det är mer komplext än så. Forskning har visat att det finns en koppling mellan stimulus och det håll åt vilket hundens svans viftar. Ett stimulus är exempelvis att en familjemedlem kommer hem – hunden känner förmodligen glädje och förväntan, och svansen viftar åt höger. Ett annat stimulus är att en okänd person kommer hem – hunden känner förmodligen stress och osäkerhet, och svansen viftar åt vänster. Det hela kan förklaras med vilken hjärnhalva som aktiveras beroende på stimulus, och genom att lära oss hundens signaler kan vi alltså få ett fönster rakt in i deras känslor. 

"Ett komplext språk som kräver träning för att bemästra"

Samtidigt är det viktigt att ta in en helhetsbild när vi läser hundens signaler, och inte stirra oss blinda på endast en del av kroppen. En långsamt viftande svans i kombination med bakåtstrukna öron och en hukande kroppshållning kan signalera osäkerhet eller rädsla, medan en snabbt viftande svans, höga ben och upprättstående öron kan signalera upprymdhet eller upprördhet. Det är med andra ord ett komplext språk som kräver träning för att bemästra, och i brist på information riskerar myterna om både ögonkontakt och svansviftning att misstolka hunden och dess intentioner. Här följer två bildexempel där Ziggys öron har samma position, men han signalerar två helt olika saker:

Bakåtstrukna öron, avslappnade mungipor och ögonkontakt. Sammantaget signalerar Ziggy vänlighet och lugn. Foto: privat.

Också här är öronen bakåtstrukna, men i kombination med synlig ögonvita, sänkt huvud och tungan som är på väg att slicka nosen, signalerar Ziggy att han är obekväm och skamsen. Foto: privat.

Myten och vargen
Slutligen finns det en sista myt att slå hål på – den kanske allra viktigaste och mest seglivade. Det handlar om den dominanta hunden och om idén att vi människor måste agera som flockledare och visa för hunden att det är vi som är högst i rang, att det är vi som bestämmer. För att slå hål på denna seglivade föreställning måste vi backa bandet till 1970-talet. Den amerikanske biologen David Mech, specialiserad på vargar, genomförde då en rad forskningsstudier på vargar i hägn och deras utpräglade flockhierarki. Han såg att det fanns ett så kallat ”alfapar” – en hane och en hona som födde flockens valpar, men också höll ordning i flocken. Han beskrev alfaparet som flockens dominanta överhuvuden, som fysiskt tryckte ner och satte de andra vargarna på plats för att hålla ordning och behålla sin egen ställning som ledare. Genom Mechs många studier och böcker i ämnet kom också bilden om vargens flockhierarki att prägla synen på våra sällskapshundar. Folk resonerade att om hunden är en varg, och vargen har en strikt hierarki med en dominant ledare, då måste ju vår familj vara en flock, och jag som människa måste vara den dominanta ledaren som visar hunden dess plats. 

Genom årtiondena som följt har en mängd hundexperter gjort det till sitt kall att lära hundägare att vara dominanta genom att morra åt sina hundar, dra dem i nackskinnet och trycka ner dem på marken. Och visst fungerade det – de fick hundar som lydde och underkastade sig. Men till vilket pris? Mer samtida forskning har gång på gång kunnat visa att hunden lyder av ren rädsla. Bestraffning leder inte till att hunden lär sig vad den får göra och inte, det leder däremot till att den undviker alla situationer där eventuella repressalier kan förekomma. Effekterna kan också leda till en hund som aldrig någonsin tar egna initiativ, just på grund av rädsla för konsekvenserna. David Mech har på senare år ändrat sin ståndpunkt, och i en intervju som också spridits flitigt på nätet av bland annat honom själv, berättar han om de fatala misstag han gjort, och hur mycket han menar att han förstört synen på både vargar och hundar. Det har nämligen visat sig, genom hans egna och andras biologiska och etologiska forskningsframsteg, att vargen inte alls har den typ av flockhierarki som Mech först påstått. Det var genom att hålla vargar som aldrig skulle umgåtts i det fria instängda i ett hägn tillsammans, att tvinga dem att leva på ett sätt de aldrig skulle ha gjort i det vilda, som människan själv har skapat denna dysfunktionella dynamik. Inte heller vildhundar eller tamhundar i flock beter sig så som Mech först påstått, och idén om människan som alfaledare är enligt etologer både förlegad och skadlig. Som Per Jensen så berörande skriver i sin bok Den missförstådda hunden: ”Hunden är inte en lätt maskerad varg utan en egen art med ett helt unikt förhållande till oss människor och förtjänar att behandlas därefter.”

Genom att förlita oss på samtida forskning och träna belöningsbaserat tillsammans med hunden, i stället för bestraffningsbaserat mot den, kan vi uppmuntra rätt beteenden och utvecklas tillsammans. Vill du veta mer om belöningsbaserad och så kallad "reko" hundträning? Här finns en rad tips på litteratur, information och kurser du kan gå för att lära dig!

Källor
Jensen, Per, Djurens beteende (Stockholm, 2006).

Jensen, Per, Hunden som skäms (Stockholm, 2014).

Jensen, Per, Den missförstådda hunden (Stockholm, 2017).

https://www.youtube.com/watch?v=tNtFgdwTsbU (Youtube, 2008 [2022.03.23]).