Hunden och kärleken

KRÖNIKA

När Ziggy kom in i mitt liv ställde han hela min existens på ända. Från att ha varit en ostrukturerad och, det är jag den första att erkänna, ganska lat person som gjorde vad som föll mig in när det föll mig in, tvingades min vardag nu till ordning och noggrann planering, helt utan tid för lathet. 

Likt ett spädbarn behövde denna ystra hundvalp äta, sova och göra ifrån sig på fasta tider som utmanade både tålamod och morgontrötthet. Men mest av allt behövde han kärlek, och det behövde även jag. Jag är övertygad om att jag inte är den första hundägaren som överrumplats av den hejdlösa kärlek jag kände från den första gången han satte sina små tassar på mitt hallgolv. Genom nio år har vi flätats samman till en enhet, han och jag, och det finns ingenstans jag går dit inte han följer efter (bokstavligt talat, då han har lärt sig att öppna toalettdörren).

"Att lära känna en hund är att lära sig ett nytt språk; ett språk helt utan ord."

Mycket var jag beredd på när jag skaffade min första hund, men en sak hade jag inte förstått fullt ut – deras fantastiskt välutvecklade språk. Att lära känna en hund är att lära sig ett nytt språk; ett språk helt utan ord. För även om hunden inte kan prata (trots att den som någon gång ägt en schäfer förmodligen skulle protestera mot det påståendet) så kommunicerar den med oss i varje vaken stund. Det är en uppfordrande tass i TV-soffan, en tiggande blick intill köksbordet, en propellersvans när vi kommer in genom ytterdörren. De flesta hundägare lär sig att tyda just sin hunds speciella sätt att kommunicera, men vi har också mycket kvar att lära oss om våra fyrbenta vänner.

Med det här projektarbetet vill jag uppmärksamma och synliggöra att det verkligen finns ett säreget språk mellan hund och människa, och att både hundägare och hund tjänar på att vi kan tala det språket. Då är det av största vikt att vi lär oss av historien, och samtidigt tar del av modern hundforskning, för att kunna förstå och bemöta våra hundar på bästa sätt. En kärleksfull relation tjänar på att vi förstår att våra hundar inte är vargar, och att de inte vill dominera och utmana oss i alla situationer. De vill inget hellre än att förstå och bli förstådda – de är trots allt ett evolutionärt resultat av viljan att vara våra följeslagare.

"Genom kärlek och förståelse kan vi komma närmre våra hundar"

Det finns också en trygghet och en glädje i att veta att min Ziggy inte försöker ”vara alfa” när han tar min plats i soffan så fort jag rest mig. Han lägger sig helt enkelt där för att det är varmt och luktar som matte. Han försöker inte heller dominera mig genom att ligga på mig när vi ska sova; han vill bara vara nära. Genom kärlek och förståelse kan vi komma närmre våra hundar, och jag menar att det är vår skyldighet som hundägare – eller bara hundälskare – att lära oss att tolka och tala deras språk. Att leva i symbios med en annan art kräver något av oss som mottagare till deras ständiga ström av information, så vi måste vara beredda att lyssna på vad hunden faktiskt säger till oss. 

 

Foto: privat.